Life By Nena

Jag vet inte om det är bristen på snö, jag älskar snö i mängder. Kanske är det vanlig utmattning eller höstdepression (i december!?) ?

-Jag vet inte.

Jag är inte den som erkänner att jag är depp. Det faller inte i min natur, jag är go och glá, solstråle och clown.
Vad jag vet är att jag inte känner mig sådär kexchoklad... Jag trivs alldeles utmärkt under filten i soffan med en kopp kaffe och en bok. Själv!

-Kanske beror det på att jag har det mest sociala jobbet jag någonsin haft. Socialt på ett helt nytt sätt. En helt ny nivå! Det går inte att gömma sig bakom en växel, komma med håret i en fet hästsvan eller ha en ostruken skjorta. Här är det 110% tiptop som gäller. Jag älskar det, det gör jag verkligen men det tar också lite mer energi från privatlivet än vad andra jobb gör.

-Kanske är det luften..

Jag vet att jag mår bra av min ny-gamla hobbey -träning. På MINA villkor, det JAG tycker är roligt, NÄR jag vill.
Hade jag varit intresserad av blodsmak i munnen hade jag troligtvis sysslat med boxning, speedway eller någon annan mysig sport, men å andra sidan gör jag det inte för att ta livet av mig.
Jag vet att jag mår bra av att ta mina powerwalks i mitt underbara Torp/Örgryte.
Jag vet att jag mår bra av att lägga telefonen på ljudlöst i hallen när jag kommer hem.
Jag vet att jag mår bra av att se mitt älskade Frölunda spela i Scandinavium.

Jag vet att om jag säger nej så menar jag nej. Bara för att jag säger nej första gången så kommer jag med största sannolikhet inte säga ja åttonde gången.
Jag är ingen fritidsledare som sitter hemma och väntar på att någon ska få tråkigt och behöver underhållning.

-jag mår inte bra av människor som alltid måste bevisa och bräcka alla i allt de gör och säger. OS är en tävling, inte livet. Inte mitt i alla fall.

Jag känner att det är dags att städa.
Jag känner att det är dags för ny energi.

Idag har jag varit hos min rumpnissa. Min energikälla.
Det finns få människor som ger mer än de tar. Men hon ger.
Många skulle säga att det beror på att hon är "nära" precis som ett eget barn.
Men nej.
Jag kände en stumpa förr som var precis som min rumpnissa. Hon gav. Hon var runt tre år sista gången jag såg henne. Hon var inte som andra, vi var inte nära eller släkt, men hon var inte komplicerad, hon satt inte fast i trådar och pluttinutt aj vad det gör ont när du tittar på mitt skrapsår. Hon var precis som MIN RUMPNISSA! <3 En engerikälla! Jag är oerhört lycklig att jag har min rumpnissa i mitt liv.

Det bär emot för mig att säga det här, men i bland måste saker få komma ut. Ventilera. Det fick bli här.

Igår var det tydligen julafton, idag är det juldagen. Klockan är 18.37 jag väntar på pinglorna, vi ska ha förfest här...

Tomten kom inte till oss i år. Han kommer tydligen inte till familjer där alla är över 25år.
HJÄLP! -över 25? Tjena!
Det är ingen snö ute. Det är storm. Regnet piskar på mitt fönster.
Jag vill åka till Val d´Isére, gärna i morgon.

Jag räknar till 10. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 tar en laxrulle, drömmer mig bort till brasan i hotellobbyn i Alperna.

Lyssnar på Josh Groban och Charlotte Church - The Prayer. OS Salt Lake City. Magiskt!

Men jag känner mig fortfarande inte på topp....