Life By Nena

Några har undrat varför jag inte ligger i fosterställning? Svaret kommer här gott folk!

Det hade gått två veckor sedan jag och min sambo gjort slut... två veckor som hade varit deppiga och ensamma, trotts att jag var sysselsatt 24/7.
Efter bowling med middag och förfest med melodifestivalen. Gick kvartetten minus en till Nivå och sedan vidare till Valand.
Vi dansade, drack gott och pratade med diverse folk. Av någon anledning så började jag och C prata med en kille i baren, vad vi pratade om?... Blåvitt såklart! 
Det var en söt o go kille, inte som dräggen på Nivå direkt, som bara tycker att de är SÅÅ snygga.
Efter ett tag, när jag, C o Jna stod och pratade, kom killen fram till mig och frågade om jag kunde bugga! Jag ville inte dansa så jag sa nej. Då viskade han i mitt öra: -Då lär jag dig det.
Oh my.... Mitt hjärta smälte!
Vi buggade på Valands dansgolv till om jag inte minns helt fel Bon Jovis klassiker -Livin' on a prayer.
Denna dag förändrade mitt liv!

Till saken hör att varje gång jag och min fd varit någonstans där det spelades dansbandsmusik och jag frågat honom om vi kan dansa har han sagt nej, trotts att han gått "buggkurs" och att han visste att jag verkligen ville dansa. Har jag haft tur har vi dansat den absolut sista dansen när bandet smått börjat rigga ner och det bara är de som är för fulla för att gå hem kvar. Den så kallade kvart i två dansen när alla bara hänger till 'the love song'.

Jag vet inte vad killen på Valand heter, jag vet ingenting om honom. Trotts detta har han och en dans, fått mig att känna mig mer levande än jag gjort på mycket, mycket länge.
Så tack för att du valde att bjuda upp just mig, du anar inte hur mycket detta har betytt och fått mig att inse att: It's my life, It's now or never, 'Cause I'm ain't gonna live forever, I just wanna live while I'm alive!
Det senaste halvåret har jag funderat på: Varför ska jag leva efter någon annans spelregler? Där mina insattser för laget ändå aldrig uppskattas hur många procent man än ger? 
Idag känner jag mig lyckligare än någonsin, ensam i soffan. Det enda jag ångrar är -varför tog inte jag modet till mig att ta det första steget redan när jag funderade på det i oktober?

Så nu vet ni varför jag inte ligger hemma och lipar... Life is way too good!!



[Lite extra godis så här en lördag: När kíllen insåg att jag faktiskt kunde bugga sa han -Du bara ljuger, du kan ju visst bugga. Jag tror inte alls att du är blåvitare jag tror att du är gajsare för du bara ljuger hela tiden :) ]